Det jag allra helst skulle vilja lära mig är att bli så bra lärare som möjligt. Därför passade jag på att anmäla mig till en fördjupningskurs i naturvetenskapens didaktik, nu under min föräldraledighet. Dock med en viss skepsis, kommer kursen verkligen att lära mig något vettigt?
Redan under första lektionerna bekräftas min oro. Jag får ingen känsla av att kursen kommer att göra mig till en bättre lärare. En man håller en föreläsning. Envägskommunikation. Jag är inte inblandad. Vad ska jag med den här informationen till, tänker jag medan han föreläser. Tappar koncentrationen. Vill impulsivt ta upp mobilen för att göra något vettigare, kolla mail till exempel eller planera matinköp. Men det gör jag inte just då, artig som jag är. Men sen hoppar jag också av kursen.
 |
| By Andrikkos (Own work) [CC0], via Wikimedia Commons |
Hur är det för dagens gymnasieelever? Känner de förtroende för sina kurser och lärare? Eller känner de ett främlingsskap som jag, på didaktikkursen?
Min erfarenhet och övertygelse är, att hos de gymnasieelever, som har förtroende för att kursen och läraren klarar att förvalta deras tid väl, så finns det också fokus. Oavsett om det finns mobiler i klassrummet eller inte. Det gäller alltså att jobba hårt på att få till det förtroendet.
Jag kommer aldrig att glömma professorn som befallde mig att fälla ihop min laptop innan hon skulle börja föreläsa. Som hon sänkte sin egen pondus och mitt förtroende för henne med den kommentaren. Som om hon visste att det hon hade att säga, inte kunde tävla med vad hon nu trodde fanns där i laptopen. Det fick mig att förvandlas från hennes kanske mest intresserade student (som för övrigt använde datorn till att samla bakgrundsinformation om det föreläsningen skulle handla om) till ett tjurigt barn som inte lyssnade till resten av vad hon sedan sa.
Rubriken till detta inlägg med anledning av en artikel i Svd "Jag är läraren som gett upp"
