Vinsten när eleverna själva är med och skapar sitt läromedel

Jag har noterat att elevernas resultat på proven blir  bättre om jag istället för att utöver andra uppgifter och övningar, ha prov på några kapitel i läroboken, enbart har prov på sådant som eleverna i tidigare uppgifter i kursen redan jobbat aktivt med och delvis skapat själva. I mitt senaste kursupplägg i Naturkunskap A så har eleverna första provet efter att de först:

• Sett en film om förutsättningar för liv på jorden och diskuterat de frågor som filmen tar upp

• Arbetat vidare med övningar om de naturvetenskapliga begrepp som filmen tar upp 

• Gjort ett studiebesök på en av Naturhistoriska Riksmuseet och arbetat med museets tillhörande studiematerial

• Konstruerat en tidslinje med tio beskrivna händelser över jordens utveckling

• Skrivit en fördjupning om en känd naturvetares arbetsmetoder och forskning

Provet bygger sedan på allt innehåll i samtliga av ovanstående delar.

Jag tycker mig se i provsvaren att eleverna verkar ha en bättre begreppsförståelse än när jag använde mig av en textbok. De kommer ihåg mer fakta. De kan se sammanhang bättre.
Dessutom är de mer aktiva vid studiebesöket eftersom de vet att utställningens innehåll återkommer på provet. Det blir också viktigt för eleverna att förstå vad de själva skriver i fördjupningen eftersom det också kommer på provet. Frågan "Vad ska jag kunna till provet?" är lätt att besvara. Man ska kunna allt som vi jobbat med och dokumenterat på lektionerna, till provet. Eleverna tjänar därför mycket på att vara aktiva och närvarande i varje moment i kursen. Sist men inte minst blir det förstås repetition, vilket är jätteviktigt vid inlärning och fördjupad förståelse.

Jag ser bara vinster med detta arbetssätt.

För dem som inte är så känsliga

Jag höll ett tag under studierna på att helt tappa intresset för biologi fastän att jag från början var intresserad. Och det var just på grund av äckelfaktorn, att jag uppfattade att det var så oglamoröst i undervisningslokalerna. Äckliga gamla luggslitna uppstoppade djur, dåligt diskad dissektionsutrustning, höinfusioner som luktar, ofräscht i allmänhet och hade man riktigt otur, en lärare eller labbkamrat med otvättat hår och dålig andedräkt. Den känslan vill man inte att eleverna ska förknippa med biologiämnet. Många tycker det är jätteäckligt och ofräscht att dissekera och jag ser ingen poäng att tvinga dem som inte vill. En del tycker dock att det är intressant vilket är trevligt eftersom det ändå är ett lärorikt moment. Nedan är några bilder från gårdagens dissektion av ett hjärtslag (luftstrupe, lungor, hjärta, lever, njure) från lamm inhandlat i köttdisken i en mataffär i Hallunda. Jag blev så glad när jag hittade det så jag nästan bokstavligen studsade omkring hela dan. (Beställer man från slakterier är det numera mycket regler och man måste ansöka om tillstånd från jordbruksverket). Att laga maträtter utav dessa organ har jag alls ingen kunskap om men det vore intressant att lära sig det också, uppenbarligen finns de som kan eftersom de säljs i köttdisk och det är ju jättebra att hela djuret kan komma till nytta när det ändå slaktats.
Jag tycker inte att det är meningsfullt att ge ut en avancerad instruktion om hur eleven exakt ska gå till väga vid dissektionen, för syftet är enligt mig inte att man ska lära sig dissekera utan syftet är att man ska lära sig om olika organ. Det bästa tycker jag är att helt enkelt ge eleverna i uppgift att identifiera de olika organen och sedan jämföra dem med läromedlets bilder och text. Stämmer verkligheten med läromedlet? Skulle de själva beskriva organet på ett annorlunda sätt? Det är ju rättså svårt att förstå konsistensen på levern eller hjärtat eller njuren eller lungorna genom att läsa och titta i en bok. Eftersom jag använder ett digitalt läromedel så kunde jag skriva ut bilderna så att själva organet kunde läggas bredvid bilden. Och sedan förstås diskutera organets funktion i kroppen kopplat till dess utseende och inte minst, ha Internet tillgängligt på labbet via en laptop för att man ska kunna googla mer information om det behövs.
För att det ska hända lite fler grejer så kan man skära av en bit av levern och lägga den i en bägare med väteperoxid som kan inhandlas på apotek. Enzym i levern kommer då att hjälpa till att omvandla väteperoxiden till ofarliga ämnen, det blir en rätt kraftig reaktion (sista bilden). Samma reaktion sker naturligt i kroppens celler och är viktig för att bli av med den skadliga väteperoxid som bildas i cellens reaktioner.

Eget foro

Eget foto

Eget foto

Eget foto

Eget foto

Eget foto, lever i väteperoxid

Lite Inspiration från New York

På höstlovet var jag i New York och Hall of Science som ligger i Queens. Det är ungefär som Tom Tits. De hade även demonstrationer där de visade experiment i kemi, biologi och fysik.

Ett relativt enkelt experiment som de gjorde var att visa hur man kan trycka ihop en kraftig plastflaska av den här modellen. (Dock inget som man ska göras hemma då det är brandfarligt). Alla i publiken fick först pröva att trycka ihop flaskan med handkraft. Det gick inte. Demonstratören hade lite ren alkohol i en blomspruta och sprayade ca tre gånger med den i flaskan. Sedan tände han alkoholen inuti flaskan med hjälp av en lång tändare. Då trycktes flaskan ihop. Demonstratören höll sedan för flaskan med handen och den förblev ihoptryckt.

Kan du förklara varför flaskan trycktes ihop i experimentet? Jag kan :).

Andra demonstrationer som de gjorde var:

• De kylde en ballong med hjälp av flytande kväve. Den blev då mindre. När den åter placerades i rumstemperatur återgick den till normal storlek. 

• De visade hur man kan lyfta en kökspall genom att lägga en gummiplatta som ser ut som en disktrasa ungefär fast med en krok mitt på pallen. Mellan gummiplattan och stolen är det lufttätt och pallen kan lyftas i kroken. Gummiplattan sitter dock inte alls fast i pallen visade de genom enkelt lyfta bort plattan genom att lyfta dess ena hörn.