Saturday, March 19, 2011

Att förhålla sig till den stora osäkerheten

Ingen vet nog exakt vart vi är påväg när det gäller utbildning och kunskap och vad som är viktigast att lära sig i skolan inför framtiden, även om till exempel dessa åtta nyckelkompetenser ger en bra vägledning. Det enda vi riktigt säkert vet är att vi inte vet, säger många. Den klassiska frågan från elever "Varför ska vi kunna det här?" är mer berättigad än någonsin.

Ingen tycker att det vore en bra idé att lämna elever åt sitt öde, låta dem söka sin egen kunskap bäst de kan. Många, som arbetar i skolans verklighet, tycker inte heller att lösningen är mer katederundervisning. Och ingen har nog en universallösning som passar alla elever.

Så här tänker jag själv om förståsigpåare och katederundervisning, denna lördag förmiddag.
De som ska leda grupper och motivera dem att gå mot ett delvis okänt mål blir till slut inte trovärdiga genom att mest stå i en kateder och instruera om hur det ska gå till (som om de hade de rätta svaren). Istället tycker jag att det är bra att ledaren ibland kliver ned från sin formella maktposition och själv går tillsammans med gruppen.
En pensionerad rektor som var inhyrd som konsult för att bistå rektorerna hos oss för ett antal år sedan, ryggade inte för att själv försöka sig på stödundervisning med en riktigt, riktigt skoltrött elev. För mig kändes det bra att han delvis var med oss i det praktiska arbetet, inte bara instruerade oss på bekvämt avstånd. Han satt också någon gång med oss och deltog i det det hysteriskt tidskrävande administrationsarbetet och bollade samtidigt idéer om hur det skulle kunna effektiviseras. Han satt ibland med och var uppskattad av eleverna på rasterna, diskuterade undervisning, kunskaper och nymodigheter och ordning och reda och var inte rädd för att säga emot. Vissa andra rektorer träffar man tyvärr mest på formella möten. Troligtvis beror det på den stora tidsbristen och rektorernas höga arbetsbelastning. Lite informell ledarstil visade utbildningsministern prov på då han tog sig tid att twittra tillsammans med twittergruppen som diskuterar #merkateder.:)

Själv gillar jag för övrigt att se på undervisning, främst som en praktisk konstform (men obs, ingen enmansshow), som handlar om handlag, känsla, energi, samspel, timing, kreativitet, tålamod, och hårt slit, lika mycket som om formella teoretiska kunskaper, och skulle också vilja att den bedömdes därefter. Jag hoppas att ny teknik på något sätt inom snar framtid kommer att kunna användas till att bedöma helheten (konstformen), som komplement till den typ av bedömningsunderlag som vi nu själva ombeds att fylla i inför utvecklingssamtalet med rektorn och som tillsammans med formella meriter och i bästa fall något klassrumsbesök, ligger till grund för lönesättningen. 

Du kan nog lätt skilja dansarna i den här videon från folk i allmänhet på dansgolvet och från dem som främst är teoretiskt kunniga om dans. 

Jag hoppas att riktiga undervisningsproffs, med hjälp av internet och de nya tekniska verktygen och elevbedömningar och moderna bedömningskriterier, i framtiden kommer att kunna vaskas fram, kvalitetsmärkas och skiljas från halvbra praktiker, amatörer, och teoretiker.

Så att vi som verkligen vill bli bättre på undervisning i praktiken har några att inspireras av. 




En bloggpost här, av Carina Hasselgren om hur hon lär tillsammans med sina elever. 
It-mamman om varför valet av ord är viktigt
Anna Kaya om vad lärare vill
Petter Bergenstråhle om varför katederdiskussionen är viktig för skolan
Richard Gatarski tycker till om mått på kunskap
Emma From om det professionella läraruppdraget
En av mina elever om vad som utmärker en bra lärare 

2 comments:

charlotta wasteson said...

Tack för ett mycket välskrivet och tänkvärt inlägg!

Det är sant att det är lättare att vara en bra lärare i teorin än i praktiken ... tyvärr. Vi får väl kämpa på och fortsätta göra vårt bästa!

Jag håller också med om att förebilder är bra! Jag ska titta vidare på dina länkar. Något känner jag igen, men något är helt nytt för mig. Tack!

Linn said...

Tack Charlotta. Ja, visst är det praktiken som är det svåra, särskilt om eleverna inte är motiverade från början och organisationen runt omkring inte är ideal. Men samtidigt är det ju också det praktiska arbetet som är roligast, tur det:)