Jag grät hemma framför svt.play när kronprinsessan nyligen gifte sig, utan att vara förtjust i varken bröllop eller kungligheter. Men det var ett ögonblick av gemenskap. Stämningen, kommentarer i realtid från facebook från världen. Har man uppkoppling, så finns gemenskap och sammanhang, var man än befinner sig.
Musik som berör leder till gemenskap. Det kan vara på en vanlig rockkonsert. Det kan också vara när jag lyssnar på ett youtubeklipp, ser att det är visat 24 miljoner gånger och läser andras kommentarer som beskriver det som jag själv känner och jag kan också kommentera själv.
Flyktiga vänner och bekanta som försvunnit under åren återkommer via facebook och så knyts människor samman igen.
Om nu gemenskap och sammanhang förskjutits från byn till web 2.0 så borde också lektionen i klassrummet (1 lärare-30 elever-45 min) förskjutas mot web 2.0! Eller hur Jan Björklund? Det går segt men framåt. Delning pågår på lektion.se. Vi i arbetslaget bygger vår kalender i Fronter istället för att alla sitter med sin egen kalender och sin egen pärm. I min kurs har eleverna tillsammans nu i flera år byggt upp en forumdiskussion kring Internets för- och nackdelar som är djupare än vad jag, eller gubbväldet, t ex John Seely Brown som talade i kursen, kan åstadkomma Obs, inget personligt mot honom, jag vet inget om honom. Jag skulle gärna citera mina elever men vet inte om jag får, måste läsa kapitlet Lag och Rätt på Internet först.
En dröm vore om alla äldre lärare öppenhjärtligt delade med sig av sin erfarenhet till yngre genom film och blogg. Och om ”like-knappen” och liknande fenomen spred sig till skolans värld så att eleverna hade möjligheten att anonymt kommentera och utvärdera varje lärotillfälle. Vilken kvalitetshöjning!
